11/2007
Av coachingen var det två saker som bäst fastnade i minnet. Den första var möjligheten att öppet diskutera utan politiskt tryck från en organisation. Och det andra att man fick en utomståendes syn på sin egen situation, på de egna tankarna och på de egna förväntningarna och målsättningarna. Coachingen hjälpte till med ett lösgörande från dagliga prestationerna. Då kan man se och behandla ärenden mera objektivt. I den dåvarande situationen var detta en ganska välkommen möjlighet.
Det säger dipl.ing. Samuli Pahkala (f. 1969). Samuli var på Mats Kockbergs och Interpersonas coaching vintern 2000 - 2001 då han var i sin föregående arbetsgivares tjänst. I dag är han Regional Sales and Marketing Manager för Vaisala Instrument division med Japan och Korea som sitt ansvarsområde. Dessutom är han verkställande direktör för Vaisala i Japan. Totalt har företaget i Japan ungefär 30 arbetstagare av vilka hälften tillhör Instruments försäljning och marknadsföring. Pahkalas underställda är alla japaner - liksom även kunderna. Han tog emot uppdragen i januari 2006 efter att före det under en fem månader lång övergångsperiod ha varit tillsammans med sin företrädare i Tokyo. Samuli har varit i Vaisalas tjänst från år 2002.
Interpersonas coachingprogram räckte ett halvt år.
- Det mest konkreta utbytet av programmet var en personlig utvecklingsplan som jag gjorde under coachingen. Med hjälp av Interpersonas verktyg ställde jag upp 6, 12 och 24 månaders målsättningar för min yrkesutveckling men även för min personliga utveckling utanför arbetet. När jag senare har följt med detta så blev det klart att jag inte kunde förverkliga mig själv i min dåvarande arbetsgivares tjänst. Så ett och ett halvt år efter coachingen bytte jag till Vaisala och jag är utomordentligt nöjd med mitt val. Jag upplever att coachingen var till stor nytta då jag gjorde mitt val. Den hjälpte mig att uppställa målsättningar och att göra behövliga beslut för att uppnå dem, berättar Pahkala.
Utmaningarna räcker till
Samuli Pahkalas Japankommendering är samtidigt hans första uppdrag som förman.
Att som enda finländare verka i en främmande kultur är naturligtvis ägnat att göra uppdraget till en ännu större utmaning.
- Arbetet är verkligen intressant och givande. Och jobb finns det mer än nog. Vinterbad var ett av mina fritidsintressen i Finland och allt emellanåt känns det här som om man skulle lära sig simma i kallt vatten. De största utmaningarna är att hela tiden lära sig nytt, att leda och utveckla personalen, att utveckla verksamheten och att helt allmänt leda förändringarna. En utmaning var också att avstå från den gamla expertrollen och att växa till förman. Sådana här saker är säkert en utmaning för vilken förman som helst, men i mitt fall gav ett främmande språk och en främmande kultur en extra krydda.
- Coachingen skulle vara värdefull även här och kunde bra erbjudas. Tillsvidare har jag klarat av "sparringen" med min förman och med huvudkontoret samt med några lokala kontakter. Särskilt de lokala kontakterna är värdefulla eftersom de har erfarenhet av den japanska organisationskulturen. Coachingen hör i själva verket till varje förmans befattningsbeskrivning vilket jag väl noterar då jag själv i tiderna har varit på coaching. Den coaching som en utomstående ger är dock alltid mer objektiv och några gånger har jag i besvärliga situationer utnyttjat utomstående diskussionshjälp för att gå igenom situationen på japanska med mina underlydande. Jag kan dock inte tala om egentlig coaching eftersom diskussionerna har varit privata och tillhört en viss situation. De har inte pågått systematiskt och inte strävat efter ett ständigt utvecklande.
Frågor i anslutning till en utlandskommendering är idag på tapeten i nästan alla företag. Man för diskussioner om det meningsfulla i kommenderingarna, och man debatterar deras betydelse för karriären. Anpassningsfrågorna tas upp både när man reser utomlands och då man återvänder hem. Samulis synpunkter är klara - och positiva.
- Att verka expatina är yrkesmässigt sett mycket givande. Yrkesmässigt har detta varit en lysande plats att växa till sig, då jag har fått gott om ansvar som dragare för kontoret. Kommenderingen har i sin helhet öppnat en världsbild mer än jag kunde vänta mig. Men samtidigt var kulturchocken värre än jag antog. Detta gäller både den yrkesmässiga anpassningen och familjens anpassning. I början var det tuffare än vi hade föreställt oss, men då sakerna hade börjar rulla i arbetet och i familjens vardag har vi fått mycket ut av detta. Jag har ännu två år kvar av avtalet och nu kan vi leva och verka i fred. Min förman visste vad han talade om då han erbjöd fyra års kommendering och sade: "de två första åren går till inlärning och först de följande åren är effektiva för företaget", konstaterar Samuli Pahkala.
Hobbier viktiga som motvikt till jobbet
Samulis arbete är krävande och tar ut sin man på heltid. Men tid för hobbier måste finnas - och finns. Det är också viktigt för att man ska orka i jobbet.
- Mina hobbier är de samma som det var i Finland: cykling, vandringar, volleyboll och vinterbad. Jag har bara varit tvungen att anpassa dem till de rådande förhållandena. Jag cyklar i rusningen till jobbet två till tre gånger i veckan, då jag i Helsingfors cyklade genom Centralparken. Även under fritiden finns det inget annat att välja mellan än vägar i rusning men cykelsäsongen i Tokyo omfattar dock över elva månader om året.
Om höstliga utflykter mitt i ruskan kan Samuli inte annat än drömma om i Japan, men där finns å andra sidan möjlighet till korta fotvandringar i bergen. Japans natur är mäktig, men något avlägsen från storstadens vardag.
- Volleyboll har jag tid att syssla med bara när jag är i Finland. I samband med alla våra försäljningsmöten strävar jag efter - och har också lyckats - att på onsdagskvällar på vår ordinarie speltid spela volleyboll med vårt kompisgäng. Dock bara någon enstaka gång om året då jag förr kunde spela så gott som varje vecka. Vinterbadandet har däremot blivit utbytt mot heta bad, men de fungerar på något sätt lika avslappnande. Och det är hobbiernas viktigaste uppgift.
Samuli strävar också efter så mycken tid som möjligt med familjen.
- I en främmande kultur är vänkretsen tätare än i Finland. Framförallt barnen har inte i en väldig storstad samma möjligheter till friluftsliv, lek och hobbier som i Finland. Min fru Riikkas insats för barnen är av naturliga skäl större än min, men som en finländsk man försöker jag hålla arbetsdagarna under nio timmar och delta så mycket som möjligt i hemarbetet och skötseln av barnen. Lyckligtvis har jag relativt få arbetsresor men det skulle vara orimligt mot familjen att släpa den till andra sidan jordklotet och själv hela tiden vara på resa.
- Med vår egen aktivitet har vi dessutom skapat ett trevligt nätverk som underlättar livet i ett främmande land. Riikka blev först bekant med andra finländare i en Finlandsklubb där finländska småbarn (och mammor) samlas en gång i veckan. Senare blev det Finlandsskolan en gång i månaden. Själv verkar jag i den finska handelskammaren. Dessutom har vi genom barnens internationella skola fått vänner överallt i världen - från Sydafrika, från Nordamerika, från Fjärran östern och från Västeuropa.
